Vilhelm Ekelund

Ekelund är en av de svenska 1900-talsförfattarna som kanske mer än någon annan tog till sig Swedenborgs tankar.

Det finns hänvisningar till Swedenborg, direkt eller indirekt i väldigt mycket av hans författarskap, men tydligast framträder det i På hafsstranden (1922). Där skriver han t ex: ”De som ha något att lära bort äro i grunden endast de som förstått denna högsta konst som ligger i att med fullkomlig förbehållslöshet kunna öppna sitt väsen för det gudomliga.”

Det vi känner igen från Swedenborg hos Ekelund är det personliga ansvaret för existensen, det inre livet – nödvändigheten av självrannsakan och tron på att det är högre, Gudomliga krafter som för oss bort från själviskhet och intellektuell tomhet. Ekelund kallar det ”personlighetsutvidgning”.